Sidor

onsdag 26 april 2017



Här kommer en lista på alla kända personer som har/har haft ALS:



  • Maria Eggers- Skådespelerska, regissör, dansare och koreograf
  • Jason Becker- Gitarrist och kompositör
  • Harry Brown- Författare, investeringsrådgivare och presidentkandidat
  • Raymond Abrashkin- Författare 
  • Lead Belly- Blues sångare samt gitarrist
  • Paul Cellucci- Politiker och diplomat
  • Ezzard Charles- Fd världsmästare tungvikt i Boxning 
  • Luca Coscioni- Italiensk politiker
  • Dennis Day- Sångare, komiker och skådespelare
  • Ann Downer- Författare 
  • Jenifer Estess- Teaterproducent och en av grundarna till "Project ALS"
  • Lou Gering- Baseball spelare och personen som gav namnet till "Lou Gerings disease" som ALS också heter. 
  • Jörg Immendorff- Konstnär
  • Stephen Hawking- Teoretisk fysiker och författare
  • Stanislav Gross- fd premiärminister i Tjeckien
  • Pro Hart- Konstnär
  • Stephen Hillenburg- Marinbiolog, serietecknare samt skaparen av "Spongebob squarepants"
  • Denny Miller- Skådespelare
  • Charles Mingus- Jazz musiker
  • Angie Nieto- Fitness guru
  • David Niven- Skådespelare
  • Sidney Preston Osborne- Fd guvernör av Arizona
  • Mike Porcaro- Gitarrist, TOTO
  • Diane Pretty- Engelsk "rätten att dö" förespråkare
  • Neon Park- Konstnär och Illustrator 
  • Jon Stone- Skaparen av "Sesame street"
  • Mao Zedong- Ordförande av det kinesiska kommunistiska partiet
  • Henry A Wallace- Vice president till Franklin D. Roosevelt 
  • Kevin Turner- Amerikansk fotbollsspelare NFL
  • Lane Smith- Skådespelare 

måndag 24 april 2017

Min farfar Torsten Luthander

Torsten Luthander, journalist, Malmö, har avlidit i en ålder av 89 år.
Han var född i Malmö och tog studenten i Lund 1940. Därefter inledde Torsten Luthander sin journalistiska bana vid Helsingborgs Dagblad och fortsatte efter några år vid Skånska Dagbladet. Från slutet av 1940-talet till pensioneringen var han nyhetsreporter vid Sydsvenska Dagbladet. Han älskade flygplan .
Hans närmaste är barnen Anette, Mia och Dick och med familjer.

Min bror och hans son


söndag 23 april 2017

Hjärta och smärta för hela slanten

"Hemsöborna" var inte bara en kärleksberättelse utan också ett debattinlägg om stad och land.
Margareta Sörenson ser Stadsteatern missa en aktuell idédiskussion.
Styr man mot Kymmendö i Stockholms skärgård, Hemsö i verkligheten, ser man öns mörka silhuett, taggig av bister skog. Väl iland behövs bara några steg innan man är bortkollrad av ljuva ängar, gullvivor och lövträd som böjer sig över rara, röda hus.
August Strindbergs roman är lika dubbelsidig, men knyter flinkt ihop slåtterfest och kuttrasju med en bitter historia om kärlek i hög ålder och en vass idédiskussion om det gamla jordbrukslivet och det nya moderna, monetära, urbana. Maskorna i detta sinnrikt knutna fisknät fångar upp stort och smått om livet på en skärgårdsö för 150 år sedan, men med tydlig bäring på dagens diskussion om stad och land.

Hemsökborna svårare som teater

Landskapet som är något av romanens facit går inte att ta med in på teatern, utan kan bara antydas. På Stockholms Stadsteater har Hemsöborna i Stefan Metz regi blivit ett stort pussel av bildberättande som styr undan från idéfrågorna och väljer hjärta och smärta.
Musiken som talande omsluter helheten gifter vemodigt samman logdansernas dragspelsmusik med tidens mässingsmusik. Richard Borggårds komposition och de två musikerna på scenen, Pär Ulander och David Tallroth, är uppsättningens styrka. Det ger det lite långsamma berättandet smak, känsla och doft genom den slingrande historien från Carlssons ankomst till Hemsö till hans undergång och fall.


 Det folkkära paret Claes Malmberg och Ann Petrén som Carlsson och Madam Flod är ganska snälla men bara måttligt färgstarka där de noga undviker folklustspel. I ett så redovisande berättande som detta finns inte svängrum för större manövrer.
På lådor och podier uppstår vrår såväl som hela hav av kartonger. Långa störar i aktörernas händer är både åror, vågor, liar och gärdsgårdar beroende på hur de hålls; Metz bakgrund i fysisk teater märks i den säkra betoningen av kropparnas rörelser och grupperingar medan ord och rekvisita fördelas jämnt och lite torrt över kollektivet.
Hemsöborna som teater är fisknätet rensat och hängt på tork. Det glittrar av kvardröjande fiskfjäll och luktar sjö, men fångsten är redan stekt och uppäten.

  Ur Svd:
 
Hemsöborna

Genre: Teater
 
Regi: Stefan Metz
 
Medverkande: Ann Petrén, Claes Malmberg, Leonard Terfelt, Shebly Niavarani, Anna Wallander, Frida Westerdahl, Lotti Törnros, Ulf Eklund, Gerhard Hoberstorfer, Anders Johannisson m fl
 
Var: Kulturhuset Stadsteatern
 
Text: August Strindberg
 
Koreografi: Moa Lichtenstein
Manus: Bertil Arlmark, Ragnar Lyth. Scenografi: Alex Tarragüel Rubio. Musik: Pär Ulander, David Tallroth, Rikard Borggård

Inte kommer han just som ett yrväder en aprilafton. Han har en aning svårt att äntra ekan, Carlsson med sin lagom manliga rondör. Han som ska ut till yttersta havsbandet för att rädda gården åt änkan Flod, Madam eller Moster kallad. Jord kan han, Carlsson, men det där havet är för honom ett okänt element.


”Hemsöborna”, alltså. Strindberg skrev romanen 1887 när han flytt utomlands, trött på svensk småskurenhet. Romanen klingar av längtan efter svensk sommar och läten av alfågel och trut. Strindberg tar antik dramatik och placerar den på en ö, ett klassiskt stängt rum. En släng Orestien, en aning Oidipus och en agronom som får monumental hybris – samtidigt som moderniteten intar världen bortom Hemsö.

Många har sin egen bild av ”Hemsöborna” – min generation fick den från tv-filmen från 1966, via Sif Ruud och Allan Edwall. Hur gör man då en modern scenversion utan att förfalla till skärgårdsromantik eller tunn idyll? Schweizaren Stefan Metz tar en dust med dramat som för många är svensk natur, och själ.
”Hemsöborna” blir via Metz en typisk stadsteateruppsättning: en självklar, okonstlad skröna som främst bygger på skådespelarnas insatser. Claes Malmberg – som här ser ut som Ernst Günther – spelar en till att börja med fryntlig lantkarl. Ann Petrén gör madam Flod till en kvinna som är änka men sannerligen inte någon gumma. Det är hon som driver på giftermålet, och Carlsson inser till slut vilka fördelar det innebär. Hon älskar, och han drabbas av ekonomisk fartblindhet – denna ständigt aktuella åkomma.


 Ann Petrén är perfekt som Moster: en stark, rakryggad kvinna som inte skäms för sin lust. Ändå är det Carlsson som blir ett slags huvudperson: via vägen till makten, och fallet. Hur han korrumperas av sin framgång. Claes Malmberg är verkligen suverän när han går från driftig odalman till girig entreprenör.






Stefan Metz har skapat en ”lagom” teatral iscensättning runt dem. Hela scenografin består av tjock wellpapp som gör sig utmärkt som allt från chiffonjéer till dragspel. Två musiker lägger en ljudmatta som ofta rör sig runt latinska rytmer. Sex akrobatiska statister får agera bröllopsfolk och sommargäster. Till sist blir fonden en uppförstorad, svartvit Strindbergsmålning.

Låter det rörigt? Det är det inte, Metz och scenografen Tarragüel Rubio lyckas skapa en öppen och genomlyst värld som framför allt är lätt att möblera om. Här kan sonen Gusten gå på säljakt, isar kan gå upp. Kistor kan tappas. Det folkkomiska gå över till det folktragiska på ett ögonblick.
Runt Moster och Carlsson rör sig andra utmärkta aktörer. Leonard Terfelt är hotfull och envis som sonen Gusten. Shebly Niavarani är här en fri agent som villigt låter sig mutas. Gerhard Hoberstorfer tar ut svängarna rejält som ständigt berusad pastor. Lotti Törnros gör pigan Ida till en Venus från storstan.
Den är lätt att ta till hjärtat, denna ”Hemsöborna”. Lekfull, lättsam, fysisk och med tydliga spår till idag. En grekisk tragedi på en svensk skärgårdsö. Raka, publiknära skådespelarinsatser, fin musikalitet. Hemsö lever





 Ur DN: 

Hemsöborna, med all respekt. Claes Malmberg och Ann Petrén känns båda grundade i sina huvudroller som Carlsson och madam Flod, men Maina Arvas hade gärna sett lite mindre av romanen på scen.



 

TEATER

Hemsöbornaav August StrindbergDramatisering: Bertil Arlmark, Ragnar Lyth. Bearbetning: Åsa Lindholm. Regi: Stefan Metz. Scenografi/kostym: Alex Tarragüel Rubio. Koreograf: Moa Liechtenstein. Ljus: Linus Fellbom. Musik: Pär Ulander, David Tallroth. Medverkande: Claes Malmberg, Ann Petrén, Leonard Terfelt, Shebly Niavarani, Frida Westerdahl, Anna Wallander, Ulf Eklund, Gerhard Hoberstorfer med flera. Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. Speltid: 2.35.
Skärgårdsnaturen är andlöst vacker, människonaturen är det inte. Men brutaliteten har de gemensamt. August Strindbergs ”Hemsöborna” från 1887 utspelar sig i båda dessa landskap samtidigt – ömsom ställer dem mot varandra, ömsom sammansmälter dem.

Det var enligt egen uppgift för att roa sig själv som han skrev den, ”en bonddrängs historia, mina sommarminnen från oförgätliga dagar i Stockholms skärgård”, men helt klart även för att roa publiken. Och det är en högt älskad roman, bland annat bevisat av att den har en av svensk litteraturs troligen mest utantillrabblade förstameningar (tänk yrväder, aprilafton och höganäskrus). Här på Kulturhuset Stadsteatern läses den till och med upp ur en bok i ett lätt övertydligt anslag som vill visa att vi nu träder in i teateruppsättningen via romanen.
Det faktum att originalformen är en roman finns sedan med som en genomgående referens i denna teaterversion i dramatisering av Bertil Arlmark och Ragnar Lyth, bearbetning av Åsa Lindholm och regi av Stefan Metz. Ett återkommande grepp är att vissa skeenden eller övergångar läses upp av skådespelarna med ansiktet riktat mot publiken.

Tur då att det är en stark ensemble med flera skådespelare med kraft att nå ut och ladda repliker.


Hur vackert de än läser, och hur vackert språket än är, blir detta en ständig påminnelse om de gamla vanliga problemen med att göra teater av romaner. Det blir ofta för långt, för texttungt, för redovisande eller omständligt. Även det här är en uppsättning som inte har lösgjort sig riktigt från underlaget. Men blir nyfiken på vad som skulle ha uppstått med lite mindre respekt för nationalskaldens text.

Alex Tarragüel Rubios scenografi har däremot brutit sig loss ordentligt från den naturalistiska landskapsskildringen. Det är en god tanke att vilja stilisera hav, himmel, kobbar och skär till något abstrakt. Men scenens bygge av kartong – lådor i wellpapp som hela tiden flyttas fram och tillbaka – blir mest förbryllande och apart. Scenrummet, som endast utnyttjar stora scenens bredd, har en platthet som förstärker uppsättningens känsla av tablåberättande. Ensemblen blir som små figurer vars rörelser pågår i sidled.
Tur då att det är en stark ensemble med flera skådespelare med kraft att nå ut och ladda repliker. Det finns några scener där spel och rörelse lyfter, där en idé om ett slags svallande fram och åter över scenen blir tydlig. En grupp akrobater bidrar till rörelsen och en tvåmannaorkester till rytmen.
Claes Malmberg och Ann Petrén känns båda grundade i sina huvudroller som Carlsson och madam Flod, de försöker inte förhålla sig till publikens minnen av Allan Edwall och Sif Ruud i den kända tv-versionen från 1966 utan gör sitt eget. I övrigt är det tre kvinnor som lyser mest i sina biroller: Anna Wallander som Lotten gläntar på ett mörker, Frida Westerdahl ger Clara en trotsig utvecklingskurva, och Lotti Törnros gör Ida med charm och pondus. De bjuder på glimtar av vad en mer genomförd förvandling från skönlitteratur till scengestaltning hade kunnat vara, av denna historia om naturens och människans vackra och fula landskap.


 Ur Aftonbladet:

Klassiker utan klass

Strindberg behövde pengar för ”Hemsöborna”, det gör Stadsteatern också

Claes Malmberg och Ann Petrén  i ”Hemsöborna” på Stockholms stadsteater.
Claes Malmberg och Ann Petrén i ”Hemsöborna” på Stockholms stadsteater.Foto: Foto: Sören Vilks 
 
Mottagandet av Strindbergs Hemsöborna var inte gott. En recensent klagade över att den ”magra och här skäligen ointressanta handlingen förmår icke, betydligt uttänjd som den är, hålla åskådarens intresse i någon nämnvärd spänning”. Premiären gick av stapeln i slutet av maj 1889. Den lades ner efter en dryg vecka
 
Det handlade inte om romanen Hemsöborna, utan om Strindbergs egen dramatisering av den. Frågan är om det inte hade varit av större intresse att i dag se denna ”folkkomedi” på scen. Där finns nämligen något som man inte har tagit tillvara på Stadsteatern, personernas falskhet, hur alla lurar alla.
Romanens Carlsson är ju en trickster, han vill ha pengar, han vill bli ägare, om han så måste gifta sig med, som det hette, den konserverade änkan Madam Flod. Carlsson är en man i ropet i det slutande 1800-talet. Klassresan blir möjlig för allt fler. Strindberg vet att skildra dess konflikter, även om de inte är vad som har gjort romanen till en klassiker. Det är skärgårdsskildringen, alla kataloger över flora och fauna, natur och hushåll bland Hemsös bönder. Så svenskt så att man börjar tugga grankåda.

Hemsö på Stadsteaterns stora scen är byggd av wellpapp. De beige modulerna kan bli allt från isflak över möbler till dragspel och ackompanjeras ibland av långa störar som statisterna förvandlar till vågor eller trädklungor.
I fonden ett blått hav eller abstrakt grönska. Öppningsscenen visar regissör Stefan Metz ambition. Anna Wallander (Lotten) öppnar romanen och ur högtalarna kommer den berömda öppningen om Carlssons ankomst som ett yrväder och höganäskruset. Hon slår igen boken. Tystnad. Och öppnar för några ord till ur högtalarna. Metz vill lösgöra orden från boksidan, ge dem kropp och liv.
Scenerna är korta, som är man rädd för att ett kvardröjande skulle avslöja bristerna. Enstaka koreograferade avsnitt hjälper föga. Ensemblen gör vad de kan av ett tunt material. Bäst klarar sig Ann Petrén som Madam Flod, en kvinna som är både stark och skör. Claes Malmbergs Carlsson är mest Claes Malmberg, lite charmigt bufflig, men utan romanens list. Gerard Hoberstorfers druckne präst blir en karikatyr, om än minnesvärd. Inget ont om övriga, tvärtom så är det väl ett slags heroism av ensemblen att hålla tempo och lust uppe under kvällen.
Det var av allt att döma Strindbergs eget initiativ att dramatisera sin roman. Han behövde pengar. Det behöver väl Stadsteatern också.


onsdag 19 april 2017

Cold & Hot Aloe Vera

Många assistenter har ont i kroppen så jag vill köpa den här kräm som är jätte bra och den vara här .
Hemligheten bakom Hot & Cold är det höga innehållet av aloe vera, en naturlig växt med vårdande egenskaper. Aloe vera fungerar som en bra bärare till övriga verksamma ämnen, som då lätt tränger in i huden och verkar på djupet. Massera in den behagliga krämen på ömmande muskler och låt den sakta skjunka in i huden.
  • Använd som liniment och vid massage
  • Lättabsorberad
  • Fri från parabener och mineraloljor

tisdag 18 april 2017

Kommunikation med Maria och Arams alfabete

Om “Arams alfabet” och hur det fungerar.

Maria kommunicerar genom att svara “ja” eller “nej”. Man måste hålla bägge händer med ca 35-45 cm mellanrum framför sig och i hennes ögonhöjd.
Om hon tittar på din högra hand betyder det “ja” och när hon tittar på din vänstra hand betyder det “nej”.

På detta sätt kan hon kommunicera effektivt. För att göra detta använder man sig av ett speciellt alfabet.
För att använda alfabetet börjar man räkna: 1, 2, 3, 4 och 5. När Maria säger ja till ett nummer så vet man att bokstaven hon vill säga finns i den raden. 
Efter detta börjar man läsa bokstäverna som finns på den raden. Om hon säger ja igen till en bokstav är det den som hon vill ha. Man fortsätter så tills hon är klar.


Det ser ut som ett helt vanligt alfabete men har några små skillnader:

1) A B C D E F
2) G H I J K L
3) M N O P Q R
4) S T U V X Y
5) Å Ä Ö < . Z

BokstavenW: 
Om Maria vill säga W säger hon V V då den saknas i alfabetet.
 Bokstaven Q: 
 Kan betyda mellanslag men betyder också escape. Escape innebär att hon vill säga något nytt, fråga gärna "lista" först och sen bokstavera. 

Bokstaven Z:
Används ytterst sällan. När Z väl kommer kanske hon säger någon assistents namn tex. 

På rad 5 hittar man <, vilket betyder radera bokstaven du senast skrev ner.

På rad 5 hittar man också tecknet för punkt. Detta tecken fungerar som en vanlig punkt i en text. Den kan innebära att Maria är klar med meningen eller att hon är färdig med det hon säger eller skriver. 

torsdag 6 april 2017







Hej,


Jag och Obanteatern vill gratulera årets ALMA pristagare Wolf Erlbruch.

Succéföreställningen "Det var det fräckaste!" är skapad av Werner Holzwarth, Wolf Erlbruch samt av Obanteatern i regi av Maria Eggers. Den har spelats ca 350 gånger och i 12 säsonger, med andra ord är det en verklig publiksuccé.

Min önskan är att "Det var det fräckaste!" ska spelas i Stockholm igen, detta för att uppmärksamma årets ALMA pristagare Wolf Erlbruch.



Jag är skådespelare men har gjort teater koreografi bl.a. på Stockholms stadsteater och Unga Klara för att sen debutera som regissör. "Det var det fräckaste!" är mitt andra regiuppdrag och förhoppningsvis inte mitt sista. Trots att jag har ALS.



Med vänlig hälsning

Maria Eggers


Läs mer om ALMA priset på

http://www.alma.se/sv/



Läs mer om årets ALMA pristagare
http://www.alma.se/sv/Pristagare/Wolf-Erlbruch-tilldelas-Litteraturpriset-till-Astrid-Lindgrens-minne-2017-/



Läs mer om Obanteatern

http://www.obanteatern.se/newsarticle.asp?id=814



Läs mer om "Det var det fräckaste!"
http://www.obanteatern.se/Contents.asp?id=772



Läs mer om mig på min blogg
http://mariafria.blogspot.se/

                              

 När Mullvaden sticker upp huvudet ur sin håla på morgonen så dunsar något avlångt och brunt ner på hans huvud. Närsynt börjar han leta efter förövaren. Han frågar de andra djuren vem som har gjort det. Ingenstans får han napp. Men till slut råkar han på ett par riktiga experter som snabbt identifierar den skyldige.

Berättelsen om den lilla mullvaden som ville veta vem som hade gjort det har blivit läst och älskad av både stora och små i mer än tio års tid.


 

Obanteatern:

Det var det fräckaste!

Om den lille mullvaden som ville veta vem som hade gjort det på hans huvud.
För 3 - 6 år.
Den lille mullvaden tittar en dag upp ur sin håla för att se efter om solen hunnit upp. Då får han plötsligt en bajskorv på huvudet. Det var det fräckaste! Vem gör något sådant? Mullvaden går ilsket runt till alla djuren i jakten på vem som gjort det. I den här upprepningssagan med fyndigt slut visar djuren sin oskuld i tur och ordning genom konkreta bevis.

En härlig mångfald på små barns villkor i denna grovkorniga men mycket roliga berättelse. Dessutom får du lära dig hur både duvans, kossans, harens, getens, grisens och hästens spillning ser ut. Och sånt kan ju uppenbarligen vara bra att veta...
Boken Det var det fräckaste! är skriven av Werner Holzwarth och är en succé på bokdiskarna. Den är inne på sin åttonde upplaga i Sverige. Historien passar Obanteaterns lekfulla spelstil utmärkt.

Medverkande: Tomas Fingal, Magnus Ödéhn och Henrik Andersson / Christer Jonsson
Kompositör: Henrik Andersson
Regi: Maria Eggers
Scenografi och kostym: Malin Kihlberg


"När det gäller Det var det fräckaste! så har jag idag ingen exakt siffra på antalet gånger, men runt 350 gånger är det och i år är tolfte året som den finns med på vår repertoar. Inte klokt!
 Kram. Magnus."

-Magnus Ödéhn, skådespelare Obanteatern. 



 
 
Wolf Erlbruch tilldelas Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2017

Wolf Erlbruch, född 1948, är tysk illustratör och bilderboksförfattare. Han har givit ut ett tiotal egna böcker och illustrerat närmare femtio titlar med texter av olika författare. I Tyskland betraktas han som en av landets främsta illustratörer och bilderboksförfattare, här i Sverige förknippas han med böcker som Det var det fräckaste! (1995) och Anden, Döden och Tulpanen (2007) som blivit stora framgångar världen över.

Juryns motivering:
”Wolf Erlbruch gör viktiga livsfrågor tillgängliga och hanterbara för läsare i alla åldrar. Med humor och värme djupt rotad i en humanistisk grundsyn visar hans verk det lilla i det stora. Han behärskar mästerligt sin teckningskonst och bottnar i en lång tradition samtidigt som han öppnar nya kreativa fönster. Wolf Erlbruch är en omsorgsfull visionär.”

Wolf Erlbruch är en innovatör inom illustrationskonsten. Hans bildskapande bottnar i en lång tradition och präglas av kraftfulla linjer och grafisk träffsäkerhet. Han kombinerar ofta olika tekniker: kollage, blyerts- och kritteckning, grafiska experiment och akvarell.

“Det viktigaste när man skriver eller illustrerar för barn är att vara uppriktig med sina egna känslor och att också berätta om sig själv”. /Wolf Erlbruch